KROKUS ❤ YOU


Lämna en kommentar

Om man bryr sig vilket man tydligen gör men lugn!

Man får inte glömm bort att leva också. Jag tänker på träning och formen. Jag kommer inte sluta leva, jag lever som jag älskar, hett och mycket 😉 men jag måste få låta hjärnan gå nuts and banans på lite mer just nu. Livet.

Leva – hur man nu gör det? Det är en lång lista. Just nu tänker jag på det här. Träffa härliga vänner som det var länge sen man såg men ändå som igår, skratta till sig ett sixpack, stormiga höstiga vindar, tända ljus likt offerplatser, gråta ut och det är okej tills man skrattar och skratta tills man gråter och det är underbart, titta på amerikanska serier, vara vaken sent, gå upp tidigt, sova ut, sparka bland frasiga färgglada löv, ha mjukiskäder, strunta i en tvättkorg som är överfull, klä upp sig i klackskor, dricka vin och få lite huvudvärk dagen efter, ta en löptur, bli glad när man träffar något som man onte sett på länge och faktiskt undrar hur den mår, slå personbästa, säga vad man menar och mena det man säger, trampa i vattenpölar och få kalla fötter och älska att ta en varm dusch hemma, tända lite mer ljus, inte vara rädd för framtiden, inte bara längta till morgondagen och samma framtid som man är lite rädd för, inte vara rädd för att glömma detaljer om mamma, vara glad för allt vi har haft, och vara glad för allt som man har, leva leva leva, andras, svettas på överläppen av lite springa-till-bussenstress och bara skratta åt min naiva tro om att det inte är vatten i hela väskan, tanka bilen, dricka kaffe och bränna sig på tungan, baka något med ”hela-sverige-bakar-klass”, köpa något dyrt (nya tajts) och vara värd det, släppa ut håret som luktar schampo, titta på svenska deckare, kanske till och med läsa en bok, eller lyssna på den, bli kramad och älskar och bara leva och inte tänka så förbannat vidrigt mycket på saker som är jobbiga och mest bara njuta av livet och idag!

20121014-203320.jpg

Så nu släpper jag formfokus och ”måsten” som jag i alla fall knappt har och kramar om livet ett litet tag.


5 kommentarer

Ibland blir jag sådär bloggtrött

Alla skriver samma sak, alla tycker samma sak, alla äter samma sak och alla tränar samma sak. Mainstream. Ungefär. Mer eller mindre. Plus eller minus. För lite så är det ju eller hur?

Egentligen tycker jag inte det är konstigt. För vi är ju allihopa väldigt lika på det stora hela. Och det är ju faktiskt något fint och mänskligt. Vi vill tillhöra en grupp som vi trivs i, är omtyckt av och får vara kvar i. Samtigt blir jag så trött. Blir inte ni det?

Hur många jävla (ursäkta) printscreenade runkeepersrundor, recept på samma jävla (förlåt igen) proteinpankakor eller tabatacirklar måste jag rimligen läsa per vecka? Per dag? Någonstans efter 10 bloggar blir jag tokig. Hur många står du ut med? Ändå har jag uppåt 50 bloggar som jag tittar till och följer. Det är som att äta sin favoritmat med bli mätt och inte vilja äta upp (Även om just det händer rätt sällan).

Sen finns det givetvis undantag. Undantag som är värda att läsa och som har något att tillägga. Samtidigt vet jag att det ger mig mycket. Och samtidigt vet jag (vilket är ännu lite bättre) att jag ger er något. Jag hoppas att jag är ett undantag snarare än än en kopia av allt surr. Jag menar, hur många positiva tankar, morgonpromenader och recept kan ni möjligtvis orka med från mig?