Jag tänkte dela med mig av en tanke. Man kan säga att jag hade en så kallad ätardag igår. Nästan alla som deffar har en ”seriös ätardag” i veckan. För er som inte vet vad det är riktigt innebär det en dag (ofta en dag i veckan) då man tillåter sig själv att go bananas på allt som inte hör dieten till. Det kan vara 24 timmar, ibland mer och ibland bara någon timme. Alla vägar bär till Rom. I alla fall är fokus på detta tidsfönster inget annat än: Mat. Ofta sker detta ätande hämningslöst.
Like there is no chicken, rice and broccoli tomorow.
Nu finns det ju som tur nog både mängder av kyckling, ris och broccoli i detta hushåll. Om nu någon var orolig. Och även om min deff inte är dödigt seriös så måste jag erkänna att jag överdrev. Och det värsta av allt – det var inte meningen.
Ett dygn av onödigt energirika och slaffsiga mål. Ibland blir det så när jag är ledsen eller mår dåligt. Det är något jag jobbar med och vill bli av med. Det är inte det att jag vill vara utan dem. Det vill jag nog inte. Men nödvändigtvis vill jag inte behöva frossa i alla supersnabba kolisar och drypande fetter för att jag är ledsen eller sjuk. Näe. Det är liksom inte klokt helt enkelt.
Att under ett dygn hinna äta pizzamiddag (hämtvarianten), massa bröd och smör, choklad och chokladbollar. Det är inte farligt, när man gör det sällan. Det är inte heller något jag vill vara utan. Men det är måstet och den där spiralen som skapas av kolisarna gör mig tokig. Får jag något blir det liksom svårt att sluta. Väldigt svårt. Hjärnan berättar hela tiden att den vill ha mer. Måste ha mer. Inte friskt tycker jag.
Det är ett gift. Åh vad jag vill vänta länge till nästa ”ätardag”. Vad har ni för tankar om det här?