För mig är att snöra på sig skorna och bta luft i lungorna för någon timme rena terapin. Just nu är det många tankar som slåss om uppmärksamheten, och i lugn och ro får de slåss. Eller samsas. Många tankar är det. Många mil i mina skor. Många promenader.
Ikväll upptäckte jag denna helt otroliga lilla glänta. Jag har en känsla av att jag måste gå dem här promenadvägen igen, mycket snart!
Med all rätt brukar jag ta upp dessa små tygelefanter på bloggtapeten när turen är med mig. Magkänslan efter tentan är bra. Knappt vågar jag säga det, men tentan kändes lätt. Jag fick nästan dåligt samvete för att jag blev klar så snabbt. Jag ler och kramar om mina små tentasällskap till lyckoelefanter.
Kuriosa: de fascinerade även tanten på busstationen vid fotograferingen. Detta ledde till en 7 minuter lång (o)intressant monolog från henne på finlandssvenska om hur bra sömmerska hon än.
”Ja det är mycket bra”
Vid vissa tillfällen kan till och med jag bli skrockfull. När det gäller ”lycka tills” kan detta inträffa. Om ett par timmar sitter jag i en pirrig och stirrig tentasal med många papper framför mig som ska fyllas med kunskap om psykologi. Tenta. Ett något avskräckande ord. Tentamen. Ännu värre. Men det är inget farligt. Jag brukar längta lite smått till tentan. En vis man, under nicknamet Kapten O Stool på FB brukade peppa mig inför skrivningar med: tänk istället att du ska visa hur duktig du är på ämnet. Hur mycket du lärt och. Och hur mycket du kan.
Numer kliver jag alltid in i tentasalen med de tankarna. Precis som om några timmar.
”Nu ska jag visa allt jag kan om interkulturell psyologi”
Hjärnan lyssnar
Istället för att bli alldeles tentabakis (ja detta kan inträffa) valde jag att ta en tripp till gymmet för att slippa denna kroppsliga medvetslöshet. Faktiskt kan jag inte komma på något bättre sätt för att slappna av än att just få svettas ut tentatankar och spänningar. Så efter 45 välinvesterade minuter i gymmet med trötta bröst- och tricepsmuskler (frågan är om man kan kalla dessa muskler än med tanke på deras knappt existerande form) finner jag mig själv vid köksbordet för en ”frukost nummer 2”. 45 minuter av mitt liv som jag aldrig kommer ångra. Tackar!
Varför har jag inte gjort detta tidigare? Måste jag ha över 1000 bilder (nej det är inget skämt) taggade på mig själv? Varför skulle jag vilja det? Jag vill ha bilderna. Mer än gärna. De är minnen. Privata. Fina. Men de får gärna förbli privata och fina minnen. Inte längre offentliga vardagsnöjen. Nej. Min profil håller på att krympa. Men att radera bilder på facebook verkar vara ett smärre heltidsjobb. Har nu sänkt antalet med ca 200, och lagt ner ungefär 2 timmar. Suck!
Are you kidding me? Min älskade bekände att han hade tyckt synd om sig själv och köpt en chokladkaka och mumsat i sig. Med all rätt. Jag frågade om han inte mådde illa efter att ha fått i sig hela den där. Det hade han inte. ”Det var bara en 200-grammare” (hans egna ord). Herregud.
Som tur är visade det sig vara bara en 100grammare. Men fortfarande 🙂
Visste ni att det kallas just konsolidering när vi lagrar saker i långtidsminnet? Det är något jag brukar tänka väldigt mycket tankekraft kring runt tentatider – att min hjärna jobbar, fast jag inte gör det. En väldigt betryggande tanke. Självaste konsolideringen sker när vi sover. Och inatt, natten innan tentan, oj oj oj vad jag ska konsolidera!
Ett ganska tråkigt med lyckat skämt alla personalvetare emellan!
Alla är olika. Det är något som återkommer i psykologins alla ämnen. Det finns undantag. Men för att en stund blunda för detta självklara fakta vill jag tipsa om ett pluggtips som alltid funkar för mig. Det heter färgpennor. Allt blir roligare. Lättare att associera, komma ihåg och hämta kunskap i minnesbanken när man väl sitter på tentan. Allt som jag har svårt att minnas färglägger jag. Ritar en bild om. Eller något kreativt. Det funkar för mig!
Ett underbart citat som myntades uner någon form av hiphopimitation. Mother flow? Vad är det? Jo, detta är känslan av att allt går som på räls. Enligt planen och strömmen. Medströms. Pluggmässigt har dagen klart varit i Mother Flows glorifierade ära. Pluggrupp. Effektivitet. Produktivivtet. Tänk att vi under en dag kan sammanfatta en hel kurs. Detta är otroligt. Sensationellt. I love my pluggrupp!
En alldeles obligatorisk bild med photo booth. Works every time!
Imorse samlades (kan man kalla det samling när endast två ska träffas) jag och Mikaela i ottan på gymmet. Gryning. Morgon. Kickstart. Så stavades morgonens lite lätt megalyckliga biceps- och ryggpass. Även om gym är något helt nytt för mig gillar jag det redan. På seriösnivå superstarkt. Äntligen skriker mina armar av trötthet och ser faktiskt snäppet vassare ut i gymmets stora ärliga (nästan för ärliga) speglar. Nu kör vi!
Jag saknar gymtips mina vänner. Håller ni på dem?
Hej mamma,
Är du kvar? Jo jag bara undrar. Du sa ju att du skulle hänga kvar ett tag. Hur länge är ett tag och kommer du någonsin gå? Det kommer du nog inte. För mig kommer du finnas kvar.
Jag drömmer om dig ibland. Men det vet du nog. Det är väl du som vill träffa mig. Är det inte så? De är så verkliga att jag måste tro att du är kvar. För plötsligt står du i mitt kök och ler. Ditt stora glada leende som smittar av sig. Du vill ha en kram. Och plötsligt blir jag rädd och ligger i sängen och gråter istället för att vara kvar i köket och faktiskt prata med dig. Ge dig en kram. Och säga att jag saknar dig. För jag tror det är det du vill. Det är det jag vill.
För ett tag sen frågade du om jag har det bra. Om jag gör det jag vill. Jag han inte svara. För plötsligt låg jag precis på samma sätt i sängen med tårar över hela kinderna och andan i halsen. Men jag vill svara. Jag vill prata med dig. Jag vill att du ska veta att jag saknar dig. Jag vill säga att jag inte trodde det här skulle bli lätt. Men jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle bli såhär svårt. Men det vet du nog.
Du brukade ju läsa min blogg. Det gör du säkert fortfarande. När du har tid. Du brukade kommentera flitigt. Jag saknar dina kommentarer.Jag saknar dina frågor. Dina hundra frågor. Om allt. Till och med dina frågor om ”jag inte kan prata lite mer så du slipper fråga”. När jag får svara med det typiskt dotter-trotsiga ”men mamma”.
Egentligen saknar jag precis allt med dig. Du är fortfarnande min inspirationskälla.
Jag saknar dig mamma.
Något jag vill understryka är hur viktig vardagsmotionen är. Alltså, den motion vi inte riktigt räknar som motion och träning. Exempel. Dina tre trappor upp till lägenheten, vägen till busstationen, eller till parkeringen, eller cykelturen till affären. Hur mycket gratismotion har du i din vardag? Tillräckligt?
Det är ju det fantastiaska med just smuttisarna. Det passar jämt. Till allt. Till alla. Oavsett smak så finns det en kombination som är ljuvlig. Och variationerna är oändliga. Jag är ju barsligt förtjust i de lite extra kalla med iskristaller. Lite milkshakesinspirerade. Dessutom joddlar smaklökarna av glädje om det dessutom är någon mejeriprodukt i så det blir lite krämig och dan! Så. Det är så jag gillar dem bäst.
Frusna hallon, frusna jordgubbar (nej de fryser inte), yoghurt eller kvarg, någon isbit, frusen banan i bitar. Ner i mixern, gunga lite på goknappen och vips. Smoothietajm!
Utdrag från min älskade operatör: ”Just nu kan du uppleva störningar med nätet i stora delar av landet. Detta kan påverka samtal, datatrafik samt övriga tjänster”. Okej. Svårigheter är en underdrift. De senaste timmarna (läs verklingen långa timmar) har det stått ”ingen signal”. Det vill säga ungfär detsamma som ”inget liv”. I alla fall om musiken man lyssnar på kommer från spotify. Om samtalen man behöver ringa kräver telefon. Och om GPSen man använder är nödvändig för att hitta hem. Tack tre. Vad gjorde vi innan telefonernas multitaskande funktioner?
Yes! Inatt slog jag rekord i att behöva gå på toaletten. Inget jag är stolt över för det är riktigt irriterande av att vakna och MÅSTE. GÅ. UPP. Dessutom för en så värdslig del som att kissa. Trams! Vad ska jag göra för att detta ska sluta? Är mycket glad för hjälp!
Alla borde få känna det fantastiska endorfinruset som kommer under ett spiningpass. Om förutsättningarna är optimala. Energinivån är på topp. Vätskenivån är fylld. Och 100% suget efter att köra järnet. Om förutsättningarna inte är på topp borde man istället ställa in. Men idag var mätarna på max. När en fantastiskt peppande låt sätter igång, pulsen är stabil och benen rusar. I love my life!
Paus. Detta behövdes för att finna en stunds pluggro till eftermiddagen. Att få bara vara en stund i skogen. Andas. Lyssna. Känna. Men inte överdrivet mycket. Inte så mycket att det börjar göra ont. Att barren kliar. Att känslorna rinner över. Utan alldeels sådär svenne-lagom. Lagom med ro i själen. Balans. Där är jag nu.
Förlåt för att jag är så jävla helig och traskar runt med ett stort leende klockan sju på morgonen. Men det är kombinationen av frisk luft, bra musik och tid med mig själv som skapar ett brutalt inre lyckorus. Oslagbar.
Så vill jag starta min dag. Hur vill du starta din?
Tentaberget tonar upp sig. Det är dags. Jag ska klättra. Upp på toppen och bemästra alla termer, tolkningar och teorier kring interkulturell psykologi. Just nu är det långt kvar. Men på fredag är mitt mål nått. Håll tummarna för mig!
Beyoncé. Lägg av, lägg på. Jag har inte haft en sån här feber på länge. Beyoncé-feber. Den är ungefär lika allvarlig som vanlig feber, men inte alls lika jobbig. Den här är underbar vågar jag näsan säga. Låter ungefär såhär. I was here..
KROKUS ❤ YOU 
